Bloggposter

Steg sex: Att prata med människor och en mental regression

Tinder. Jag har säkert närmare hundra "matches" där över det senaste halvåret, men har bara kommit mig för att prata med en handfull av dem. Vissa verkar medvetet samla på matches, åtminstone om man får tro vissa personers profiltexter.

För mig handlar det inte om att jag skulle vilja samla på dem. Det handlar bara om att jag inte vågar inleda konversationer. Det gemensamma alla jag matchat med har är att jag inte känner någon av dem från tidigare. Vilket säkert är en positiv sak, men det finns ju andra på Tinder som jag faktiskt känner.

På sätt och viss hoppas jag varje gång att det skulle vara någon halvbekant från tidigare som jag skulle matcha med. För av någon anledning känns det lättare att inleda samtal med någon man först träffat "irl".

Om ensamheten i sig stör mig, är det ännu mer störande att ha tidernas chans till att lära känna så många nya människor, och kanske hitta en partner bland dem, men inte kunna komma sig för.

Jag vill ju ha ett genuint samtal, men formatet och främlingskapet gör att det mest blir en schablonmässig genomgång av intressen och livsstilar. Och även om en konversation går bra, kommer jag mig inte för att fråga ut någon.

På många sätt känns det som en regression mentalt. En åtgergång till den jag var för närmare 7-8 år sedan. En bra tid före mitt senaste förhållande. En tid då jag levde mest i mitt eget huvud. En tid där att prata med främlingar var lika tungt som det känns nu. En tid då jag inte mådde bra.

Så jag behöver snabbt hitta tillbaka till för ett halvår sedan, då jag faktiskt gjorde stora framsteg socialt. Då jag mådde riktigt, riktigt bra.

Men någonting blockerar mig från att ägna mental kapacitet till att försöka lista ut hur jag ska göra. Varje gång jag försöker är det som om ett filter blockerar alla tankar och gör en sömnig och ofokuserad.

Och det skrämmer mig. För om det fanns en gång jag verkligen skulle behöva tänka fokuserat, så är det nu.

17.03.2019 kl. 18:37

Steg fem: En smärtsam insikt

Så för drygt ett och ett halvt år sedan hade jag den här bloggen. Jag hade gjort slut, och skulle bygga upp mitt liv igen.

Men de lätta valen är ack så lockande. Hon var ju inställd på att det skulle vara "vi". Att det alltid skulle vara "vi". Och singelskapets ensamhet gjorde att "vi" började locka mig tillbaka. Då vi väl började umgås igen hade hon lyckats gå vidare med sitt liv. Hon hade lyckats komma över mig. Identifiera vad som är viktigt för henne.

Hon ville ha barn och få gifta sig. Jag befann mig inte på ett bra ställe psykiskt, och hade aldrig tagit ställning till de frågorna. Rent teoretiskt var en sådan framtid helt okej. Inte en framtid jag jättegärna ville ha, men en framtid jag kunde leva med. Tänkte jag.

Så vi blev tillsammans igen i december 2016. Blev tillsammans för tredje gången.

Ett år senare började de där för henne viktiga frågorna komma upp igen. Att hon verkligen ville skaffa barn. Inte genast, men inom några år. Och hon behövde vara säker på att jag verkligen också ville det. För annars behövde hon hitta någon som faktiskt ville det.

 

 

Och det var kanske där stenen började sjunka ner. Dels för att jag inte befann mig i ett livsskede där familjebildning ännu kändes som en bra investering. Men det kvittar ju, eftersom det handlade om några år i framtiden. Då livsskedet skulle kunna vara rätt.

Det är kanske mer att det är fråga om avgörande beslut för resten av ens liv. Giftesmål kan sluta i skilsmässa, men att skaffa barn innebär ju att skapa nya liv som påverkas av ens beslut. Oavsett om man är gift eller inte.

Och då blir frågan plötsligt väldigt aktuell: Är det här en person jag vill vara tillsammans med i väldigt många år framöver?

Mitt svar blev ju nej. En observant läsare skulle säkerligen göra iakttagelsen att jag annars inte skulle uppdatera den här bloggen.

När jag nu (jag hade helt glömt bort den här bloggen innan alldeles nyss) läser vad jag tänkte hösten 2016, får jag en sorts bekräftelse för mina tankar. Jag ville ha ett bra förhållande (steg fyra). Jag ville att vi skulle kunna vara ärliga med varandra, kunna prata öppet, kunna göra saker tillsammans.

Men det blev ju inte så. Förhållandet, då det återupptogs igen, fortsatte på precis samma sätt som tidigare. Med precis samma problem. Vi kunde inte prata om saker som störde oss, förrän det blev inflammerade konflikter som hanterades väldigt passivaggressivt. Vi hade väldigt få gemensamma intressen som båda verkligen ville syssla med. Det var i huvudsak bara de där gemensamma vardagssysslorna som att handla, laga mat och äta. Vi hade olika syn på socialt umgänge, alkohol, musik, att koppla av... Och då blir vardagen väldigt... oengagerad.

Det var inte ett liv jag ville ha. Det var inte ett liv jag ville fortsätta ha. Tillkortakommandena med förhållandet är ju mina egna. Att jag inte vågade säga vad jag tänkte. Att det kom som en bomb då jag äntligen vågade säga att jag hade bestämt mig för att jag ville leva mitt eget liv, på egen hand.

Så den mest smärtsamma insikten torde ju vara att jag inte klarar av att må bra i ett förhållande. Inte förrän jag verkligen lyckas leva upp till mina egna krav på ett förhållande. Och dit är vägen rätt så lång.

21.05.2018 kl. 21:53

Steg fyra: Det perfekta förhållandet

För att kunna vara i ett förhållande som håller på lång sikt krävs mer än det som krävs för att vara i ett kort förhållande.

Att upprätthålla ett förhållande där man döljer saker för sin partner fungerar bara så länge man orkar dölja och låtsas. Det här gör att då känslorna svalnar är det lätt att inleda en destruktiv stig som leder till förhållandets slut.

Så att vara fullständigt ärlig och öppen om vem man är, vad man tänker och gör verkar vara en förutsättning. Här riskerar man dock avslöja sidor av sig själv som är negativa och kan riskera att ens partner tappar intresset. Men det är ändå kanske bättre att vara den man är och leva med konsekvenserna (ett eventuellt avbrutet förhållande), eftersom alternativet inte heller är konstruktivt eller håller i längden.

Vad gäller vem ens partner är handlar mer om individuella preferenser, och det finns inte ett absolut svar på hurudan partner man kan samsas med. Ja, det kräver attraktion och någon form av "common ground" för att ha gemensamma intressen att prata om, göra och så vidare.

För generellt är det ärlighet det handlar om. Att kunna kommunicera vad man tycker och tänker på ett tydligt sätt, som också gäller själva förhållandet, ens partner och allting annat. Och att därtill våga ta konflikter och kunna ta konflikter, att inte dra sig för att säga det man tycker för att det kan bli en konflikt. De flesta konflikter har lösningar, men de kan bara lösas om man tar dem på allvar. För många konflikter är inte heller bra, men att inte ha några konflikter alls leder i det långa loppet till att man ljuger.

För det handlar om att kunna vara öppen med sig själv om vad man vill, vad man attraheras av, vad man gillar och inte gillar ... och att kunna kommunicera detta till sin partner. Om ens partner gillar en kommer hen att försöka anpassa sig. Och samma gäller en själv - för att ett förhållande ska fungera på lång sikt krävs att man är tillmötesgående och gör saker för sin partner, trots att de inte alltid känns naturliga för en. Det är trots allt fråga om den andra personens preferenser och inte ens egna.

Tron på den perfekta partnern som gillar exakt samma saker och har samma livsstil, som skulle innebära att allting man gör känns naturligt, är en idé som inte är sannolik att gå i uppfyllelse. Det går heller inte att avgöra om någon är en sådan person på förhand, eftersom det man visar utåt bara är en del av ens egen personlighet.

Att vara i ett förhållande innebär att låta ens partner komma förbi de trösklar som man normalt använder för att skydda sig själv från andra. Att våga låta ens partner se delar av en själv man aldrig blottar åt någon annan. Det gäller så väl mörka tankar som udda intressen som framtidsdrömmar och längtan.

För man är trots allt medveten om mycket mer än man visar utåt. Man förstår saker som man inte vill visa att man förstår. Men för ens partner måste man kunna och våga visa allt detta.

Och om ens partner, då hen sett allt detta, fortfarande vill vara tillsammans, kommer det att fungera.

13.11.2016 kl. 17:08

Steg tre: Motivation

Att hålla sig själv motiverad krävs yttre faktorer som sparrar en.

Gör jag det för henne? För hoppet om att en dag vara tillräckligt bra för henne?

För den oinvigde låter detta säkerligen desperat. Men, känslor orsakar sådana formuleringar. Det handlar inte om henne, utan snarare någon som henne. En person som aktivt tränar, som är ambitiös, intelligent och lyckas vara en sådan person som jag själv vill vara.

Är det tillräckligt motiverande? Att vara tillsammans med någon förutsätter att den personen på något plan gillar dig som du är, eller åtminstone några delar av dig. Jag skulle säkerligen reagera negativt om någon verkligen ställde uttryckliga krav på mig för att ett förhållande skulle fortsätta.

Så förhoppningen att om jag blir just så bra jag vill bli så skulle det också leda till att en sådan person jag vill tillbringa mitt liv med ser mig. Är den tillräckligt motiverande?

Med dessa ambitioner följer också en hel del värderingar som kanske är ideologiskt laddade åt ett visst håll. Och det är okej, för mitt utgångsläge är att mina värderingar ska utgå från den jag vill vara, och vad en sådan person gör, tycker och tänker. Och inte utgående från vad jag i ett stagnant tillstånd värderar.

Så är tanken på framgång i sig tillräckligt motiverande? Vinner den över den naiva förhoppningen om att världen kommer att forma sig efter mig och att jag kommer att nå dit jag vill oavsett hur jag lever mitt liv?

En utmaning är ju uppenbarligen att komma över alla tillkortakommanden hos det mänskliga tänkandet, som håller mig kvar i ett tillstånd av förhoppning utan agerande.

Att lyckas börja sträva framåt innan jag absolut måste. Att nå uppåt innan jag nått så långt ner att jag inser nödvändigheten på allvar.

Att måla upp en hotbild om ett framtida liv jag inte vill ha för att få mig att jobba mot ett liv jag vill ha redan nu. Innan det är försent.

09.11.2016 kl. 20:02

Steg två: Välj en ny riktning

Så den nuvarande riktningen (vad den nu är) fungerar inte. Men vilken riktning är då optimal?

1. Att börja träna

Vetenskapen kanske inte är helt exakt vad gäller träningens allt. Men att träna är inte längre ett livsstilsval, utan en nödvändighet för den som vill hålla en viss hälsonivå för att kunna nå långt och prestera högt.

Mitt problem har alltid varit att upprätthålla träningen. Förkylningar kommer för ofta och är för ansträngningsförhindrande. Någonstans gör jag fel, antagligen vad gäller intensitet i början.

Men det viktigaste är ändå att hitta tid och ge tid. Var finns den tiden? Svar: Om två veckor. Då finns tid. Bra.

Vad är lågintensivt? Vandring? Jag har prövat med cykling och löpning, men bägge har nackdelar. Vandringens främsta nackdel är att kunna avgöra sträckan på förhand, för att inte befinna sig kilometer bortom all civilisation när styrkan tryter.

2. Att lära sig att vila

Jag har haft massvis med fritid, men har aldrig lärt mig att använda den konstruktivt. För att kunna prestera krävs att kunna vila effektivt. Att göra vilotiden till vilotid, och inte bara passiv tid.

Att inte vara uttråkad, utan att alltid hitta någonting att göra som är konstruktivt. Att koppla av på ett socialt sätt istället för genom extrem lättja.

3. Att lära sig att äta

Mat har alltid varit min svaga sida. Jag måste lära mig att äta rätt. Hälsosamt, gott, och mättande. Gott brukar vara stötestenen, eftersom hälsosam mat inte är lika god som allting som innehåller socker.

Så på sätt och vis handlar det om att komma bort från sockerberoendet utan att det handlar om att komma bort från ett beroende.

09.11.2016 kl. 19:38

Steg ett: Ge upp

Okej, jag ger mig. Här är jag. Anonym, så klart.

Följande saker står klart:

1) Vill jag någonstans måste jag skärpa mig

2) Jag vill alltid framåt, men går ingenstans.

3) Vänskapsrelationer ansträngs av att prata om problem. Dölj dem och var lycklig.

4) Mina problem ska lösas av mig. Det enda jag behöver är att ge utlopp för dem. Intelligens ska användas, men intelligens förhindrar inte problemens uppkomst.

5) Någonstans måste jag göra bortval. Vem vill jag inte vara? Vad måste jag sluta göra för att inte vara den personen?

 

Så jag har gett upp. Skapat en blogg. En anonym blogg för att skriva om anonyma problem ur ett anonymt huvuds evinnerliga tankespår. Uppgivelsen är det första steget i processen framåt. Den uppgivna blicken mot framtiden som insett att det nuvarande spåret inte kommer att bära tillräcklig frukt.

Det handlar, trots allt, inte bara om vem jag vill vara, utan allting som följer med det. Vem som vill vara med en då. Vilka ambitioner de har, vart de vill nå i världen och vem de vill vara.

Om jag vill nå långt kan jag inte nöja mig med människor som nöjer sig med en lägre ribba. Men klarar jag inte av att upprätthålla en hög ambitionsnivå är det riskabelt att stänga ute människor ur mitt liv.

Och hur avgör jag ens vad andra människor vill? Vad är en tillfällig svacka, vad är det att befinna sig i samma situation som jag, som utåt sett inte har ambitioner, vet vad man vill eller har kommit någon vart? Och hur kan man lyckas få någon att kommunicera dessa saker?

Det här handlar inte bara om mig. Mest om mig, men också om vem jag vill ha att göra med. Och dessa tankar ska stanna i mitt huvud, och nedskrivna här. Och det är därför det här sker anonymt.

09.11.2016 kl. 19:20